Hej!
Jag har nyligen fått veta saker om vår sjukdom som jag önskar att alla urologer visste. Och jag skriver detta därför att jag hoppas att det kan vara användbart för någon av er också. Alla får vi ju olika bud om vad vi lider av och vad det beror på. Mer eller mindre spekulativt beroende på vilken läkare vi råkar träffa. Teorierna är många...eller inga alls!
Min urolog ville ha en second opinion om mig och skickade mig därför till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där finns läkare som, i motsats till de flesta urologer, är specialister på IC och en av dem fick jag träffa. Jag hade inga höga förväntningar inför besöket, var rätt negativ faktiskt, men det visade sig bli mycket värdefullt för mig!
Att (som jag) ha urinrörssmärta, trängningar, obehag över blåsan, kramper och diverse andra symptom, under så lång tid, är grund för att med största sannolikhet ställa diagnosen att det rör sig om IC. Så i mitt fall, sa doktorn, tyder allt på det. Det har ingen annan läkare jag träffat trott. För att vara 100% säker måste man ta vävnadsprov från blåsan och det görs under narkos och är inte riskfritt. Det händer att man punkterar den. Alltså inget man gör av nyfikenhet eller i ett läge där man har acceptabel smärtnivå. Doktorn ställde sig inte frågande (bara det!) inför något av mina symptom (inte heller de lite udda) eller de mönster jag tycker mig se i sjukdomen. Han sa att allt stämmer med IC. Det hör också till bilden att symptomen varierar. Och efter vad jag läst här på forumet så är det fler än jag som upplever samma symptom.
Jag bävade inför cystoskopiundersökningen jag trodde var obligatorisk. Jag har ett superkänsligt urinrör och blir alltid dålig i flera dagarefteråt. Och förutom Trigonit så ser det alltid normalt ut. Men jag behövde inte göra det igen! Han sa nämligen att man SÄLLAN upptäcker IC med cystoskopi! Inte ens varianten med sår hittar man alltid på det sättet! Det är ALDRIG så att man kan utesluta IC för att inget syns på cystoskopin! För det mesta är det så att inget syns! Men man kan se om det finns cancer, stenar eller andra sjukdomar vilket ju är viktigt att upptäcka.
Hur många av oss har fått veta att allt är normalt och bra i blåsan efter en sån undersökning? Att våra symptom är oförklarliga. Att IC har man bara när man har förkrympt blåsa och stora blödande sår. Och många läkare antyder, eller säger i klarspråk, att vår sjukdom är psykisk eftersom man inte hittar något vid cystoskopiundersökningen. Man blir helt vild av tanken på allt lidande den överlägsna och okunniga attityden orsakat många av oss! För vi får ju inte rätt behandling då! Och när vi bara reagerar och förbättras lite halvdant på den vi i bästa fall får, så tröttnar man på oss... Det är ju mycket mer givande att behandla dem med enkel uretrit som blir bra med kortisonsalvor och dilatationer....
När man har IC kan uretrit och UVI komma och gå, fick jag veta. Det är INTE så att man aldrig har bakterier om man har IC. Och både uretrit och UVI ska behandlas som man brukar göra. Men när det är IC som är GRUND-orsaken ska den OCKSÅ behandlas! Det är först då man kommer någonstans! Jag har ju själv varit inne på detta under lång tid och kommit rätt långt. Men att få det bekräftat av en specialist var helt underbart! Antar efter detta samtal att IC inte är någon ovanlig sjukdom. Däremot kolossalt underdiagnosticerad!
Stresshantering, diet och mediciner måste man pröva. Inte bara ett i taget eftersom en kombination ofta verkar bättre, sa doktorn. Man får inte vara för försiktig utan jobba kreativt. Han var alltså mycket pragmatisk. Det är resultatet som räknas!
Bara detta att få en diagnos och någon som erkänner att man är allvarligt sjuk innebär en enorm stresslindring! Så det är viktigt! Jag fick veta att IC mycket ofta förekommer samtidigt med magproblem, fibromyalgi, migrän och allergier. Ångest och utmattning blir ofta en konsekvens av sjukdomen. Men det är inte orsaken!
Tyvärr finns ju inget botemedel för IC, men det finns ändå en hel del att göra. Nu vet jag i alla fall vad jag har och att det finns lite mer att testa om jag skulle bli sämre. Även om det var tufft att få veta så känns det på något sätt bra att äntligen fått spelreglerna till detta nya frustrerande och krävande livet med en kronisk sjukdom. Att veta vad man har att göra med betyder enormt mycket, tycker jag! Att ha ett namn på sjukdomen, att inte bara behöva räkna upp en massa symptom när folk frågar. Och att inte behöva känna sig dum för att man håller diet och ber att få pröva en massa behandlingar för en sjukdom som ingen sagt att man har. Att ha kommit förbi det där eviga funderandet. Doktorn var mycket tydlig med att man måste göra vad man kan för att hålla smärtan så låg som möjligt! Pröva, pröva, pröva det som finns att pröva! SPECIALISTEN säger alltså att man måste göra allt för att lindra, inte avfärda patienterna! Sen hur långt det är möjligt att lindra är en annan sak. Men allt måste prövas!
Så ge inte upp! Stå på er och kräv av era läkare att de inte heller ger upp utan låter er testa det som finns! Och att de antingen lär sig mer, lyssnar på era förslag eller skickar er vidare till någon som kan!