Jag är 21 år och har nu i 8 månader (antagligen, det tog ett tag att få diagnosen) levt med uretrit. Det hela började efter att jag tidigt i höstas gifte mig och ca 1,5 vecka efter bröllopet var jag tvungen att åka in till akuten för att jag kissade blod och hade så ont att jag bara skrek. Innan jag såg blodet trodde jag att det var en återkommande urinvägsinfektion då jag blivit behandlad för det ca en månad innan bröllopet. Men inga bakterier, inget synligt fel, så jag skickades hem med antibiotika och en uppmaning om att boka en tid hos min läkare. Efter månader av väntan, prover, olika antibiotika-kurer, remisser, röntgen och slutligen cystoskopi hos urolog fick jag fastställt att jag har uretrit.
Mina symptom är:
* Molvärk och sveda
* Otrolig smärta när jag kissar och efteråt (helvetet på jorden som jag brukar säga)
* Ren och skär smärta som kommer och går
Många gånger har jag så ont så jag inte kan gå ordentligt, stapplar liksom fram. Trängningar hade jag i början, men de har försvunnit mer och mer vilket jag är glad över. Men jag märker ändå att det gör ont att hålla sig. Och ju längre jag gör det desto värre blir det. Till slut når det en gräns då jag MÅSTE kissa, både för att det trycker på och för att det gör så förbannat ont.
Jag har det mest opassande jobbet jag någonsin kan tänka mig för uretrit, nämligen vid-behovare i kassan på en matbutik. Ingen möjlighet att gå på toaletten när man behöver, arbetskläder i fel material, ingen möjlighet att riktigt byta ställning, inga värktabletter som fungerar om man får akut ont, nyckfullheten i mina symptom och mitt i allt detta ska jag försöka vara service-minded. Allt det här har gjort att jag inte har vågat jobba det senaste halvåret. Jag är så sjukt beroende av dagsform just nu.
Jag känner mig så otroligt oduglig, speciellt med tanke på att vissa dagar mår jag ändå rätt bra. Men samtidigt vet jag också att nästa dag kanske jag ligger i fosterställning och kvider för att det gör så ont. Rent ekonomiskt är det katastrof, eftersom jag bara jobbar vid behov så har jag inget att sjukskriva mig ifrån och kan alltså inte få ut någon ersättning. Men som tur är så har jag världens bästa man som gör allt för att jag ska må bra och inte behöva tänka allt sånt. Men det tar, både på honom och vårt förhållande (även om han aldrig skulle erkänna det).
Jag har haft turen att få en överläkare i urologi som dessutom är väldigt trevlig och lätt att prata med, och jag har fullt förtroende för honom. Han är iaf villig att diskutera vad vi kan göra och tar mina symptom på allvar.
För lite över en vecka sen gjorde jag en behandling då man försöker vidga urinröret och få det att slappna av mer. Han sa att det har hjälpt många kvinnor men var också noga med att poängtera att det inte funkar för alla. Om det funkade skulle mycket av symptomen försvunnit inom en vecka. Än har det inte hjälpt nämnvärt för mig. Börjar nästan gråta när jag tänker på det. Just nu kan jag inte se hur jag ska kunna leva med det här.
Alla säger hela tiden att jag måste räkna med att bli frisk. Att det här måste de fixa. Men det är ju inte så enkelt. Eller som min mamma säger "så här kan vi ju inte ha det" och det uttrycket gör mig så ledsen. Jag har inte valt att må så här. Det är inte så här jag vill leva mitt första år som gift. Jag vet att hon säger så av frustration över sjukdomen, men jag kan ändå inte låta bli att ta åt mig.
Den värsta känslan är ändå att det här inte är något som man kan prata med folk om. När man väl gör det så förstår de inte hur ont man faktiskt har och hur mycket det påverkar ens liv. Men eftersom man mest orkar träffa folk de bra dagarna så förstår de inte hur dåliga många andra dagar är.
<——- Tillbaka